Buddha

När jag tänker på Buddha ser jag en glad, tjock och flintskallig gubbe framför mig. Detta därför att en kinarestaurang som jag besökte upprepade gånger som barn hade just en sådan staty. Ska jag vara ärlig föredrar jag nog avbildningen av Buddha som syns här på bilden.

Detta är en kinesisk version av Buddha, som annars främst framställts i Indien – Buddhas hemland. Den finns på The Metropolitan Museum of Art i New York. Den är gjord av förgyllt brons och är 16,5 cm hög och 7 cm bred. Den dateras till sent 300-tal eller tidigt 400-tal, under perioden för de sexton kungadömena (år 304–439). 

Efter Buddhas – egentligen Gautama Buddha – död började Buddhismen spridas i Indien. Buddha-konstverk av olika slag blev mer och mer vanliga med tiden, men under denna första period, fram till ungefär 100 år f.v.t. avtecknades inte Buddha i människoform. Istället kunde till exempel ett fotspår få representera Buddha i konsten. Sedan, från tiden strax före eller strax efter 0, tog bilderna av Buddha som människa överhand. 

Buddhismen kan ha spridit sig till Kina redan på 100-talet f.v.t. Tidiga Buddha-figurer från 100- eller 200-talet e.v.t. har kunnat hittas i gravar, men det verkar först vara på 300-talet som dess figurer blir mer vanliga. Förutom rena skulpturer så finns även en del uthuggna i sten. Kineserna satte sin egen prägel på den traditionella indiska Buddha-skulpturen – drag som också kan ses på just denna skulptur. De indiska figurerna hade ofta en stark kroppsbyggnad och tunna kläder, medan de kinesiska figurerna hade smalare kroppar och grövre kläder. Dessutom var det vanligaste att avbilda Buddha med ena axeln bar i Indien, medan den kinesiska versionen har båda axlar täckta. Vid vardera sida av Buddhas tron återfinns dessutom lejon – även det ett kinesiskt drag.

Jag tycker det är intressant att se hur Buddha-skulpturerna både har förändrats och inte förändrats över tid och beroende på var de framställts. Från att i Indien inte ha avbildat Buddha som människa för att senare börja göra det, till att kineserna adapterar Buddha utifrån sina egna kulturella drag, ändå fram tills idag, då Buddha fortfarande ofta avbildas på ett traditionellt indiskt vis men även – som den Buddha jag mötte på en kinarestaurang som barn – som en glad, tjock och flintskallig gubbe. Är någon av dessa framställningar rätt? Är någon fel? Jag vet inte. Dock tycker jag att det är värt att notera att dessa olika framställningar av Buddha alla har påverkats av tiden och kulturen de framställdes i – som allt annat. Till och med en man som fått en religion grundat i sina fotspår kan ta olika ansikten beroende på vem som ritar det. Undrar hur Gautama Buddha själv hade sett på det. Mannen som gick till historien – en legend, ett ideal, en ikon…  och sedan en inredningsdetalj. 

Kommentarer

  1. Lite kul att man ibland ser två helt olika versioner av buddha statyer, smal och allvarlig, eller skrattande och fet med onaturligt stora örsnibbar. Buddha i sig är ju mer än referense till ett tillstånd av upplysning (enlightenment) snarare än den person som Buddhismen ska ha börjat med. Den glade Buddha, den tjocka skrattande versionen, ska enligt legenden ha varit en Zen munk i 900-talets kina vid namn qiècǐ (契此). Han beskrivs som en fattig men glad person som gått omkring med en sliten tygsäck där han haft sina få ägodelar. 笑佛 (skrattande budda) representerar både "contentedness" och "abundance". Slutligen örsnibbarna! Stora örsnibbar är tydligen ett tecken på lycka! (glädje/framgång/att lyckas).

    SvaraRadera
  2. Så intressant skrivet om förändring över tid och vilka infallsvinklar vi kan få genom att se dem i sina kontexter!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar