Jorden runt på 80 dagar

När jag nådde tonåren så utvecklade jag ett stort shoppingintresse. Detta har senare lett fram till att min garderob (trots frekventa rensningar) ständigt är fylld till bredden. Jag kan lyckligtvis säga (om än kanske inte särskilt självsäkert) att jag har slutat impulshandla på samma sätt som jag gjorde förr, och nu försöker jag göra mig av med kläder genom att sälja eller donera, snarare än att dra på mig hur mycket som helst.

Mitt måtto vad gäller kläder har – tyvärr – alltid varit "kvantitet över kvalité". Jag har lagt mina pengar på billiga H&M-kläder och dylikt, och då offrat en del av kvalitén, snarare än att handla färre plagg som håller bättre och kanske till och med har en något bättre påverkan på människors arbetsförhållanden likväl som miljön.

En av de kedjor som står till grund för en stor del av min garderob är den irländska kedjan Primark (Penneys på Irland). Under mina många resor till England och under min studenttid i Skottland, har Primarkbesöken varit ett stående inslag, och jag har alltid kommit hem med välfyllda påsar och resväskor. Men hur har kedjan – från produktion till konsumtion – sett ut dessförinnan?

På Primarks hemsida erbjuder de information om sin policy för bra villkor för arbetare och hur de förhåller sig till miljö och klimat. Dock anges inte särskilt mycket information om exakt var varorna kommer ifrån och hur de når oss konsumenter. För att ha något att utgå ifrån valde jag att använda min grå college/hood-tröja som exempel. Den är gjord av en blandning av polyester och bomull. Bomullens resa börjar på ett fält i Indien, som är en av världens största producenter av bomull och som omnämns av Primark som en av deras producenter. På fälten arbetar främst kvinnor, då detta traditionellt sett alltid varit ett "kvinnoyrke". Denna bomull färgas, görs till tyg, klipps och sys till de färdiga klädesplagg vi sedan bär. Vad gäller min tröja har den producerats på en fabrik i Myanmar. Sedan har den färdats till Europa där jag köpt den i en Primark-butik på Union Street i Aberdeen. Senare fick den färdas hem till Sverige med mig, via Oslo. Inte en dålig resa. Fast, på samma gång, kanske...

Primark, som till exempel även H&M som jag också kollade upp inför detta blogginlägg, vill framhålla att de kämpar för kvinnan på bomullsfältet, kvinnan eller mannen (ibland barnet, även fast de säger sig ej använda barnarbete) i fabriken samt miljön och klimatet, men stämmer detta verkligen? Jag tvivlar på det. Primark håller väldigt låga priser. Hur kan de ha så låga priser och ändå garantera bra villkor för arbetarna och miljön?

Enligt dem själva sparar de pengar genom att inte använda sig av dyra tv-reklamer samt använda billiga galgar och lappar till kläderna. Sedan äger de inte själva fabriken där kläderna produceras, utan de väljer noggrant ut fabriker (där de anställda ska behandlas väl enligt vissa regler) som i sin tur har hand om inköp av material och framställningen av kläderna. Rent miljömässigt försöker de minimera användandet av vatten och kemikalier, samt effektivisera transporterna. Kanske gör de allt detta, men det känns på något sätt ändå lite som spel för galleriet. I någon mån säger de också bort sitt eget ansvar för arbetarna genom att de inte äger fabrikerna. Vi vet väl alla att hur än humanitär klädindustrin låtsas vara, är det överarbetade och lågavlönade arbetare som sitter och syr våra kläder under mer eller mindre hemska förhållanden. Förhållanden som vi själva aldrig skulle ställa upp på.

Med vetskapen om allt detta måste jag ändå erkänna att jag kommer fortsätta handla på Primark (och andra liknande kedjor) ändå, och det kommer nog du med. Man brukar säga att globaliseringen gör världen mindre, men Indien och Myanmar, och alla andra länder som berörs, verkar ändå vara för långt bort i vår allt mindre värld för att vi ska kräva förändring för våra medmänniskor och ställa högre krav på vår egen blinda konsumtion.